Nu e jag hemma och dagens djur är Lunnefågel! :)
:)
LunneFågeln!
Lunnefågel (Fratercula arctica) är en fågel som tillhör familjen alkor. Den häckar i nordatlanten både på den europeiska och nordamerikanska sidan. Lunnefågeln är talrikast i Storbritannien och på Island med en världspopulation på mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par.
Innehåll |
Utseende och läte
Den adulta lunnefågeln är mellan 28 och 34 cm lång, med ett vingspann på 50–60 cm och en kompakt byggd kropp. Den är svartfärgad på ovansidan, vit på undersidan med ett brett svart band om halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Huvudets sidor och strupen är ljust askgrå och den har en mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat som tillsammans med ett längre streck bakom ögat ger den en uppsyn som en ledset sminkad clown. Den har en mycket stor papegojliknande näbb med konvexa näbbfåror som sträcker sig bakåt och den är blå, gul och röd. I mungipan har den en rund gul fläck. Benen är orangea. Den vuxna fågeln är om vintern mörkt gråtonad i ansiktet och näbben är mörkare och mindre. Juvenilerna har en mycket smalare näbb som saknar fåror och ansiktet är mörkt grått och kan misstas för en alkekung (Alle alle) i vinterdräkt. Lätet är ett dovt, grymtande ”arr-uh” eller liknande och brukar höras från boplatsen.
Utbredning, taxonomi och biotop [redigera]
Lunnefågeln häckar i Nordsjön, norra delen av Atlanten och Norra ishavet till 80 grader nordlig bredd samt vid Europas, norra Asiens och Nordamerikas kuster. Den är en flyttfågel. Lunnefågeln är svårräknad och man uppskattar därför världspopulationen till mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par varav 113 000 häckar kring Nordsjön. Lunnefågelns kärnförekomst finns på Island med 8–10 miljoner individer (bland annat på Vík, Norge 2,4 miljoner, Färöarna ca 1 miljon och Storbritannien också med ca 1 miljon individer. Mindre populationer finns på Björnön, Jan Mayen, Spetsbergen och Grönland. De största kolonierna finns på Island, Färöarna, Skottland och vid Lofoten i Norge.
Tidigare delade man in lunnefågel i tre underarter:
- Fratercula arctica naumanni – häckar i högarktiska områden i nordöstra Kanada, nordvästra och östra Grönland, Jan Mayen, Svalbard och norra Novaja Zemlja,
- Fratercula arctica arctica – häckar på sydöstra Baffinön och i Hudson Bay söderut till Maine, sydvästra och södra Grönland, Björnön, Island, norra och västra Norge, Kolahalvön och södra Novaja Zemlja, och
- Fratercula arctica grabae – häckar på Färöarna, i södra Norge, Storbritannien, Irland, Tyskland och nordvästra Frankrike.
Forskning har dock visat sig att denna indelning är godtycklig och att variationerna i vinglängd, näbblängd och näbbdjup har en kontinuerlig övergång mellan de olika populationerna, så kallad klinal variation. Man anser därför att lunnefågeln ska betraktas som en monotypisk art.
Lunnefågeln häckar kolonivis på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor.
Beteende och häckning [redigera]
Lunnefåglar är skickliga simmare och dykare. De flyger oftast mycket lågt och snabbt över vågorna med surrande rörelser av de korta vingarna. De har sina bon i jordhålor i gångar och små hål i stenrösen intill kustklippor. När ungarna är uppfödda i augusti sker en för hela kolonin synkroniserad avfärd då föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet för att före gryning ha simmat långt ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på vilken latitud kolonin ligger på; i norr sker det senare. Lunnefågeln återvänder till häckningsplatsen som tidigast två år senare men då bara för att studera de vuxna fåglarnas förehavande. De bildar par och häckar först efter fem år. Lunnefåglar kan bli gamla och man har hittat individer i Skottland som är äldre än 30 år.
Föda
Fågelns föda är små blötdjur och fiskar och ett normalt födointag för en adult fågel ligger på 100–130 gram.[8] Vid kolonierna livnär den sig främst på tobis (Ammodytes sp.) men även sill och skarpsill. Normalt fångas småfiskar som mäter mellan fem och tolv cm med en maximal höjd på 23 mm.[8]
Namn [redigera]
Lunnefågel kallas kort bara för Lunne och i äldre dagar för Grönländsk papegoja. Dess vetenskapliga namn Fratercula arctica, som den fick av Linné, betyder den lille brodern från Arktis och anspelar på dess likhet med en munk. Det är osäkert varför systematiker valde att benämna fågeln som munklik. Engelsmannen Bill Gotch anser det komma ifrån lunnefågelns beteende att lyfta en fot över den andra, som om den tänkte be en bön.
På andra nordiska språk heter arten lunde på norska och danska och på isländska lundi. På finska heter den lunni. Elof Hellquist hävdar i sitt verk Svensk etymologisk ordbok, att namnet är släkt med ett nyisländskt ord, lundir, vilket betyder ”vita strimmor i ansiktet”. Dock finns det många fler hypoteser om ordets ursprung.
