BoaOrm!
Hejsan, nu ska jag blogga om boaormen ett djur jag inte skulle vilja ha. xP hehe
Men dom e väl kanske lite obehagliga. Men nu bloggar jag om det, som med alla andra djur! :) Finns nog mkt att läsa om dom också. :)
Det finns ju såklart ormar man kan klappa och så. t.ex på Zoo :) Men jag har aldrig provar men nästa gång ska jag nog försöka röra den iallafall e lite.. ja, för att klappa. :PMen nu kommer den!
Boaormar
| ?Boaormar | |
|---|---|
.jpg?uselang=sv) Boa constrictor
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Kräldjur Reptilia |
| Ordning: | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Underordning: | Ormar Serpentes |
| Familj: | Boaormar Boidae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Boidae Auktor: Gray, 1825 |
|
| Släkten | |
|
|
 |
|
Boaormarna (Boidae) är en familj av ormar. Arterna är inte giftiga, utan kramar ihjäl sina byten. De är medelstora till mycket stora ormar, och honorna är vanligen större än hanarna. Om en Boaorm känner sig hotad väser de ljudligt och/eller hugger mot angriparen. De förlitar sig dock på sitt kamouflage i första hand. Det naturliga utbredningsområdet är Central- och Sydamerika samt Afrika och Sydostasien.
Stod inte mkt så det kommer lite flera bilder istället. :)
Det var lite om ormen det, bilder också. :)
Fyller år på Söndag! :)
ses
//Sanna
Ny Design Igen! :)
Nu har jag ny design igen, säg vad ni tycker om den..
Det kanske dyker upp något djur ikväll. :)
Det svåra var bakgrunden, ses !
Elefanten!
Idag bloggar jag om elefanten, sorry för min dåliga uppdatering men det har varit ganska mkt på senaste tiden! :)
Elefanter
| ?Elefanter | |
|---|---|
 Afrikansk stäppelefant
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Snabeldjur Proboscidea |
| Familj: | Elefanter Elephantidae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Elephantidae Auktor: Gray, 1821 |
|
 Elefanternas utbredningsområde; grön = afrikanska elefanter, brun = asiatisk elefant, ljust+mörkt = vid början av 1800-talet, bara mörkt = vid början av 1900-talet
|
|
| Släkten | |
|
|
|
Elefant!! :)
|
|
Elefanter (Elephantidae) är en familj bland däggdjuren, närmare bestämt av ordningen snabeldjur. Elefanterna är den enda familj av snabeldjur som inte dött ut.
Familjen elefanter innefattar förutom asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikansk skogselefant också mammutar och andra utdöda grupper tillhörande ordningen snabeldjur. De nu levande elefantarterna brukar benämnas egentliga elefanter.
Elefanter har en kraftig snabel med vilken de kan fatta tag om olika saker, bland annat blad och grenar. Snabeln kan även användas för att spruta vatten på elefantens rygg när den badar.
Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. Vuxna elefanttjurar lever ofta ensamma.
De äldre honorna är de som hittar vattnet vid torrperioder. Det är därför de styr hjorden.
Elefantens föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig för långt borta från ett vattenhål. Elefanter äter 100 till 150 kg växtmaterial och dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanter har 6 uppsättningar med tänder, som används för att mala sönder maten. När den sista uppsättningen tänder har slitits ut så svälter elefanten ihjäl.
Elefanter vandrar ofta långa sträckor för att hitta föda och vatten under torrperioden. De springer sällan men uppretade elefanter kan vanligtvis komma upp i 40 km/h (den högsta hastigheten som uppmätts var 48 km/h)
Elefanten växer hela livet och deras storlek varierar därför mycket men stora elefanttjurar (elefanthannar) blir drygt 3 meter i mankhöjd och väger då över 5 ton. Den tyngsta elefanten som påträffats var en Afrikansk elefanttjur som 1978 blev ihjälskjuten i Angola. Den hade en mankhöjd på 4,2 meter, en vikt på 12 ton och en längd på över 10 meter (från snabelspets till svansspets). En högre men inte så tung elefant sköts 1978 i Namibia.
Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, mellan 40 till 60 år är normalt. Den äldsta dokumenterade elefanten levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal..
På elefanten har överläppen och nosen vuxit samman och bildar elefantens snabel. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar", medan den asiatiska har ett. Den afrikanska kan därför fatta tag om saker med sina "fingrar", medan de indiska elefanten rullar sin snabel runt föremålet.
Elefanterna blir könsmogna vid tolv- till fjorton års ålder och får ungar vartannat till vart fjärde år. Elefanterna har en genomsnittsvikt på ca 6 ton. Elefanternas snabel är väldigt användbar. Med den kan den svalka hela kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen. Elefanternas huvud väger ca 500 kg. Elefanter har ett rikt känsloliv. De kan skratta, leka och gråta. De kan alltså visa såväl glädje som sorg. Om en unge är dödfödd så sörjer de. När en familjemedlem eller någon annan närstående eller god vän, till exempel en människa, som varit borta en tid så visar de sin glädje vid återseendet.
Tipsare var Åsa: http://blomqvistbloggen.blogg.se
Ny Design! :)
Ses
En paus..
det händer ganska mkt nu med läxor med mera..
så jag tar en paus i dagens djur på denna blogg, men på HELGERNA! ska jag försöka blogga..
men kolla:
http://fotbollssanna.blogg.se
Försöker blogga där iallafall
Vildsvin
Vildsvin
| ?Vildsvin Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djurriket Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Familj: | Svindjur Suidae |
| Släkte: | Sus |
| Art: | Vildsvin S. scrofa |
| Vetenskapligt namn | |
| §Sus scrofa Auktor: Linné, 1758 |
|
 Utbredninsområde i grön, turkos = införd population
|
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Vildsvin (Sus scrofa) är ett partåigt hovdjur tillhörande samma art som tamsvinet. Artens ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från västra Europa till Sydostasien. Vildsvinet introducerades sedan i Nordamerika, Sydamerika, Australien och på många öar och har därför idag en nästan världsvid utbredning.
Vild eller tam
Definitionen av ett vildsvin är på många platser på jorden flytande då det i grunden är samma art som tamsvin (Sus scrofa). Tamsvin blir lätt förvildade och vilda och tama svin runt om på jorden hybridiserar. Indelningen grundar sig därför ofta på var man finner populationen och vad man känner till om dess historia. T ex kallas de vilda svinen på Nya Zeeland för Captain Cookers då de anses härstamma från svin som kapten James Cook tog med sig som gåvor till maorierna på 1770-talet.
Ett annat exempel är vildsvin utplanterade i USA i början av 1900-talet. Dessa parar sig ibland med tamsvin som rymt från farmer och därför finns i Nordamerika ingen tydlig gräns mellan vildsvin och tamsvin.
Utseende och anatomi [redigera]
En könsmogen hane kallas galt (äldre benämning orne) och är mellan 150 och 180 cm lång och 70 till 100 cm hög. Till längden ska läggas en ca 25 cm lång svans. Den könsmogna honan kallas sugga och är betydligt mindre än hanen. Galten väger upp till 225 kg medan suggan väger mellan 70 och 140kg, det förekommer dock mindre suggor med blott en vikt på 40-50kg. .. En hona som ännu inte fött några avkommor, kultingar som dessa kallas, benämns gylta.
Vildsvinets borst är mörkgrå till brunsvart och båda könen har uppåtböjda betar – galtarnas är avsevärt större än suggans. Vildsvinet har ganska dålig syn (dock inte så dålig som ryktet säger) men en god hörsel och ett extremt bra luktsinne. Svinen kan känna lukten av en människa på nära 1 kilometers håll om vinden ligger rätt.Det finns rapporter från omvärlden om svin av blandras mellan vildsvin och tamsvin som vägt långt över 300 kg, några fåtal exemplar som nedlagts har vägt runt ca 400 kg, en av dem fick p g a sin storlek det sensationella namnet Hogzilla.
Vildsvin kan uppnå en ålder av 30 år.
Beteende
Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari. Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan 5-6 kultingar (ibland 8-9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma föutsättningar kan en sugga få två kullar/år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad.
Ettårs-hannarna måste lämna hjorden då de nya kultingarna föds och grisar från samma flock lever sedan i max 2 år i en egen galt-hjord. Efter detta skiljs de åt och svinen går över till att leva ett ensamliv livet ut. Detta med undantag för parningsperioderna då de tillfälligt lever ihop med en annan flock, dock underlägsen ledarsuggan som styr sin flock.
Vildsvinet är normalt nattaktivt men kan om det lever ostört vara aktivt och leta föda även på dagen. Ofta tar det sin daglega i en tät granplantering eller i våtmarker i närheten av odlad mark.
I regel är vildsvinet extremt skyggt och flyr så fort det känner lukten av en människa. På senare tid har man dock dokumenterat vildsvin nära människor och till och med inne i samhällen i Sverige. Detta beror på populationens ökning.
Vildsvin anses ofarliga för människor och springer normalt undan långt innan man upptäcker dem. Skadade vildsvin kan dock anfalla om de blir trängda. Därför måste trafikskadade eller skadeskjutna vildsvin alltid spåras upp och avlivas av erfarna hundar och jägare.
Föda
Vildsvin är allätare men 90 % av deras föda består av vegetabilier. När de letar föda gräver de med trynet i marken och "bökar" upp jorden, ofta efter ek- och bokollon som är favoritmaten. Annan föda är majs, ärtor, potatis och spannmål, mask, möss, orm, rötter, bär och svamp. De äter också vattenväxter, as och ibland sopor.
Under letandet efter mat orsakar vildsvinen ofta skador för lantbruket, medan de samtidigt anses kunna vara till fördel för skogsbruket då de äter upp ansamlingar av skadeinsekter såsom barkborrar och bidrar till markberedningen genom sitt bökande. Därför är vildsvinet ett uppskattat vilt i skogarna i bland annat Tyskland och Tjeckien där det till och med utfodras av skogsägare och jägare. Dock jagas de hårt i ren jordbruksbygd då de bökar i åkrarna och förstör. Till skillnad från övrigt klövvilt angriper inte vildsvinet gran- och tallplantor och gör därför inte skada som till exempel älg och rådjur. Sammantaget kan man säga att vildsvin gör stor nytta i skogen och är lönsamt att ha för skogsägare och jägare men förstör på åkrarna för lantbrukare. Vid en del utfodringsplatser i skogsmark bör vildsvinen därför få vara helt fredade för att hålla dem borta från jordbruksmark och för att samtidigt bibehålla en stam att jaga på.
!Flammingo
Större flamingo
| ?Större flamingo | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Flamingoer Phoenicopteriformes |
| Familj: | Flamingoer Phoenicopteridae |
| Släkte: | Flamingoer Phoenicopterus |
| Art: | Större flamingo P. roseus |
| Vetenskapligt namn | |
| §Phoenicopterus roseus Auktor: Pallas, 1811 |
|
 |
|
|
Flammingo!
|
|
Större flamingo (Phoenicopterus roseus) är en fågel som tillhör fågelfamiljen flamingoer.
Utseende och läte
Större flamingo är den största arten inom familjen och den mäter i genomsnitt runt 120-150 (varav benen är mellan 40-50 cm) Dess fjäderdräkt är ljusrosa, vingtäckarna är röda och vingpennorna svarta. Den har rosa näbb med en skarpt avgränsad svart näbbspets, rosa orbitalring och dess ben är rosa. Den har ett ljudligt kacklande läte och ett trumpetande som båda påminner om grågås eller sädgås.
Deras rosa fjäderdräkt kommer av karotinoider, som är en grupp ämnen som fåglarna får i sig via små kräftdjur, som utgör flamingoernas huvudföda. Om de inte äter dessa räkor, blir deras fjäderdräkt inte rosa utan fortsätter att vara grå som hos ungfåglarna.
Taxonomi
Tidigare har större flamingo (Phoenicopterus roseus) behandlats som samma art som karibisk flamingo (Phoenicopterus ruber) och ibland även tillsammans med chileflamingo (Phoenicopterus chilensis). Dessa tre taxon är alla närbesläktade.
Flamingoernas taxonomi är oklar och under revidering. I den klassiska taxonomin inordnades flamingoerna i ordningen Phoenicopteriformes medan de i Sibley-Ahlquists taxonomi placeras de i den stora ordningen Ciconiiformes (storkfåglar).
Utbredning
Större flamingo är den mest spridda arten i fågelfamiljen flamingoer. Den finns i delar av Afrika, sydvästra Asien (inklusive Turkiet), södra Asien (Indiens kustland) och södra Europa (inklusive Spanien, Portugal och Camargue i Frankrike). Vissa populationer är flyttfåglar och flyttar kortare sträckor mellan sommar- och vinterkvarteren.
Häckning
Den häckar i individrika kolonier på låga öar vid vidsträckta, långgrunda, leriga stränder vid saltsjöar eller havsvikar. Som alla andra arter inom familjen lägger den ett enda klakvitt ägg direkt i leran. Den häckar dock inte varje år.
Föda
Gnu!
Strimmig gnu
| ?Strimmig gnu Status i världen: Livskraftig (lc) |
|
|---|---|
 Strimmig gnu
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Partåiga hovdjur Artiodactyla |
| Underordning: | Idisslare Ruminantia |
| Familj: | Slidhornsdjur Bovidae |
| Släkte: | Gnuer Connochaetes |
| Art: | Strimmig gnu C. taurinus |
| Vetenskapligt namn | |
| §Connochaetes taurinus Auktor: Burchell, 1823 |
|
 Utbredningskarta
|
|
|
Gnu! :D
|
|
Strimmig gnu (Connochaetes taurinus) är en art i släktet gnuer som förekommer på öppna stäpper eller på savanner med några träd i Afrika.
Kännetecken
Djuret har en kraftig främre kropp som minskar fram till de bakre extremiteterna. Mankhöjden ligger vid 140 centimeter och vikten går upp till 270 kilogram. Pälsen är brunaktig eller mörkgrå med blåa skuggor. Strimmig gnu har ett stort huvud och en bred nos. Från halsen fram till bakdelen finns mörka tvärstrimmor. En lång svart man täcker djurets nacke och skuldror.
Utbredning
Strimmig gnu lever i stora flockar på savannen i östra och södra Afrika. I Serengeti nationalpark i Tanzania lever för närvarande 1,6 miljoner strimmiga gnuer, som är den största ansamlingen av stora vilda däggdjur på jorden. Större flockar finns även i Zambia. Mindre grupper lever i Botswana, Zimbabwe, Angola, Namibia, Malawi, Moçambique och Sydafrika. Norrut sträcker sig utbredningsområdet till Kenya.
Systematik
Strimmig gnu bildar tillsammans med arten vitsvansad gnu släktet gnuer. För strimmig gnu skiljs mellan följande underarter.
- C. t. taurinus, lång och svartaktig skägg vid strupen, förekommer söder och väster om floden Zambesi i Sydafrika, Namibia, Angola, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Moçambique.
- C. t. albojubatus, vitt skägg vid strupen, norra Tanzania och sydöstra Kenya.
- C. t. mearnsi, vitt skägg vid strupen, norra Tanzania, södra Kenya, väster om Östafrikanska gravsänkesystemet.
- C. t. cooksoni, brunaktig päls, nordöstra Zambia, främst i dalen av floden Luangawa, Malawi.
- C. t. johnstoni, vit strimma mellan ögonen, södra Tanzania, Malawi, norra Moçambique.
Frågade mamma om ett djur och hon sa Gnu! :D
Annika Widman. :D
! Struts !
Struts! :)Struts
| ?Struts |
|
|---|---|
 Hane (vänster) och hona (höger)
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Strutsfåglar Struthioniformes |
| Familj: | Strutsar Struthionidae |
| Släkte: | Struthio |
| Art: | Struts S. camelus (Linnaeus, 1758)[2] |
| Vetenskapligt namn | |
| §Struthio camelus Auktor: Linnaeus, 1758 |
|
 Förekomsten av strutsar i Afrika
|
|
| Underarter | |
|
S. camelus australus (Gurney, 1868)[2] |
|
| Synonymer | |
|
Masajstruts |
|
 Strutsens ägg! :D |
|
Struts (Struthio camelus) är en art stora fåglar med utbredning i Afrika. Arten är den enda medlemmen av släktet Struthio och familjen strutsar i ordningen strutsfåglar. Strutsen är den största nu levande fågeln och lägger även de största äggen. De är oförmögna att flyga men kan springa i hastigheter upp till 65 km/h. Strutsarna är kända för sina små hjärnor som ungefär väger 40 gram.
Strutsens diet består huvudsakligen av olika växtdelar, men den äter även insekter, maskar och larver. Den lever i nomadiska grupper som innehåller mellan fem och femtio individer. När strutsen hotas gömmer den sig antingen genom att lägga sig platt på marken eller också försöker den fly. Om den blir inträngd kan den försvara sig genom att sparka med sina kraftiga ben. Fortplantningsmönster skiljer sig mellan olika regioner, men revirhävdande hanar kämpar för ett harem på mellan två och sju honor.
Strutsar föds upp runt om i världen för produktion av fjädrar, läder, kött och ägg.
Viltgående strutsar finns idag bara i Afrikas öknar och halvöknar.
Strutsen beskrevs första gången taxonomiskt, med sitt nuvarande vetenskapliga namn, 1758 av Linné i hans verk Systema Naturae. Den tillhör ordningen Struthioniformes tillsammans med nanduer, emuer, kasuarer, kivier och den största kända fågeln någonsin, den nu utdöda elefantfågeln (Aepyornis). Dock är sammanslagningen av alla dessa taxon i en ensam ordning omdiskuterad, där olika auktoriteter delar upp, å ena sidan, strutsarnas utvecklingslinje, och å andra sidan övriga grupper som två ordningar.
Även taxonet Struthio behandlas olika av olika taxonomer. Inom klassisk systematik behandlades alla strutstaxon som en art, och många auktoriserande organisationer som Birdlife International, The Clements Checklist of the Birds of the World och International Ornithological Congress kategoriserar fortfarande strutsen på detta vis. Vissa andra, som Avibase och The Tree of Life project behandlar taxonet molybdophanes som den egna arten Struthio molybdophanes, som på svenska kallas somalistruts. Om denna uppdelning accepteras brukar S. camelus få det svenska trvialnamnet masajstruts, som taxonet massaicus ursprungligen brukade kallas.
- S. c. australis - förekommer i södra Afrika, syd om floderna Zambezi och Cunene.
- S. c. camelus - förekommer i Nordafrika och är den största underarten.
- S. c. massaicus - förekommer i Östafrika och kallas ibland för massajstruts. De finns huvudsakligen i området Kenya, Tanzania och Uganda.
- †S. c. syriacus - förekom i Mellanöstern, var en underart som förr var väldigt vanlig på den Arabiska halvön, i Syrien, och Irak; den sista populationen försvann runt 1966.
- S. (c.) molybdophanes - förekommer i området som kallas Afrikas horn och omfattar Somalia, Etiopien, och norra Kenya. Dess utbredningsområde överlappar S.c. massaicus i nordöstra Kenya. Genetiska analyser indikerar att molybdophanes eventuellt bör räknas som den egna arten somalistruts, men det råder ännu inget konsensus i frågan.
Utseende och anatomi
Alla strutsens taxa är förhållandevis lika till utseendet. De har små huvuden, långa halsar, stora kraftiga kroppar, långa ben och kraftiga fötter. Hanen är svart med undantag av vingarnas och stjärtens fjädrar som är delvis vita. Honan är gråbrun med vitaktiga ving- och stjärtfjädrar. Hannens längd går upp till 3 meter. Den når ibland en vikt av 150 kilogram. Benen är långa och starka och har vid foten bara tre tår. Halsen är nästan naken och vingarna är förkrympta. En detalj som skiljer arterna och underarterna åt är att partier av nacke och lår får olika färger under häckningstid till skillnad från den gråbeiga färg strutsen annars har. Somalistrutsen får en blåaktig färg på nacke och lår, S. c camelus får en röd nacke, medan S. c. massaicus får orangerosa lår och nacke.
Strutsens vingar är tillbakabildade, så kallade rudiment, och strutsen använder dem bland annat för att skugga sina ungar och hanarna nyttjar dem även när de utför en sorts parningsdanser. Strutsen har även klor på två av sina "fingrar". Strutsens fjädrar skiljer sig mycket till sin karaktär ifrån flygande fåglars fjädrar. Strutsens fjädrar är mycket mjuka och används främst till isolering mot både kyla och värme.
Strutsens muskulösa ben är fjäderlösa och den står på två tår varav den största i det närmaste påminner om en hov. Detta är en anpassning som verkar förenkla för stutsen att springa i höga hastigheter och som strutsen är ensam om i fågelvärlden.
Strutsar har tjocka svarta ögonfransar och deras ögon är bland de största hos fåglarna.
Beteende
Specifika tider på året för häckning förekommer inte. Ofta lever strutsen i små familjer, som består av en hane och två eller tre honor. Honorna lägger tillsammans upp till 20 ägg i en fördjupning i sanden. Ägget som är det största bland fåglar är vitgult, dess längd kan vara 14 till 15 centimeter och väger cirka 2 kg vilket är 1% av strutsens vikt. Ruvningen görs av bägge könen och ibland överlämnas äggen bara åt solvärmen.
Tipsare: Åsa ! Koala !
Koala
| ?Koala Status i världen: Livskraftig |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Underklass: | Pungdjur Marsupialia |
| Ordning: | Fåframtandade pungdjur Diprotodontia |
| Underordning: | Vombatiformes |
| Familj: | Phascolarctidae Owen, 1839 |
| Släkte: | Phascolarctos Blainville, 1816 |
| Art: | Koala P. cinereus |
| Vetenskapligt namn | |
| §Phascolarctos cinereus Auktor: Goldfuss, 1817 |
|
 Utbredningsområde
|
|
 Koala! :)
|
|
Koalan (Phascolarctos cinereus) är ett australiensiskt trädlevande pungdjur och den enda recenta (nu levande) arten i familjen Phascolarctidae samt i släktet Phascolarctos. Den har tidigare kallats pungbjörn och koalabjörn vilket är missvisande eftersom den saknar släktskap med björnar.
Benämningen koala kommer från ursprungsbefolkningens språk, och betyder "den som sällan dricker".
Kännetecken
Vikten varierar mellan 5 och 12 kg och längden mellan 60 och 85 cm. Koalan har en förkrympt svans och ullig, tät päls som är grå på ovansidan och vitaktig undertill. Den har ett stort huvud med stora runda öron och stor nos. Första tån på bakfoten är knubbig, medan den andra och tredje tån nästan är helt sammanväxta, fast med åtskilda klor. På framfoten kan första och andra tån sättas mot de övriga, vilket ger en god gripförmåga.
Koalor från de södra och kyligare delarna är större än de nordligare, och hanarna är större än honorna. En typisk koala från Victoria har längre och tjockare päls med mörkare grå färg, ofta med chokladbruna teckningar på ryggen och underarmarna, och har mer framträdande ljus teckning på magen och yviga vita örontofsar. Den typiska vikten är 12 kg för hanar och 8,5 kg för honorna. I det subtropiska Queensland är koalorna mindre (6,5 kg för hanar och 5 kg för honor) och har en korthårigare och ljusare grå päls. Variationen från en typ till en annan är kontinuerlig, och det finns avsevärda skillnader mellan individer i ett visst område.
Tandformeln är I 3/1 C 1/0 P 1/1 M 4/4, alltså 30 tänder.
Utbredning
Koalor finns längs hela Australiens östkust, från trakten kring Adelaide till Kap York-halvön, och i lämpliga skogar inåt landet så långt som nederbörden tillåter. Koalan utrotades i början av 1900-talet i South Australia, men där har sedan dess djur från Victoria inplanterats. Den vistas i låglänta skogar upp till 600 m över havet.
Levnadssätt
Koalorna lever ensamma och är vanligtvis tystlåtna, men hanen kan under parningstiden utstöta ett nasalt ljud som kan höras på nästan en kilometers håll. Dessutom markerar de sitt revir med körtelvätska.
Koalor äter nästan enbart på bladen av en stor grupp eukalyptusträd, och ibland vissa exotiska arter som mistelväxter och tristania-träd (släktet Tristaniopsis), men de föredrar vissa arter som varierar mellan olika områden. Av de cirka 350 arterna eukalyptusträd är alla utom 20 giftiga för koalor.
Detta är troligen en evolutionär anpassning till en annars outnyttjad ekologisk nisch, eftersom eukalyptusblad har låg proteinhalt, en hög andel osmältbara substanser och innehåller terpentinämnen som är giftiga för de flesta djur. I likhet med vombater och sengångare har koalan en låg ämnesomsättning för att vara ett däggdjur, och vilar orörliga cirka 20 timmar per dygn, sovande omkring 19 timmar. De äter vilken tid på dygnet som helst, men oftast på natten. En genomsnittlig koala äter ett halvt kg eukalyptusblad per dygn, och tuggar dem till en fin pasta innan den sväljer dem. Levern tar hand om de giftiga substanserna, och tarmarnas nedre del är stor för att utnyttja födans näringsinnehåll maximalt. Mycket av detta sker genom bakteriell jäsning – mödrarna matar vid avvänjningen sina ungar med en speciell mjuk avföring som är rik på dessa bakterier och ger dem på detta vis denna nödvändiga matsmältningshjälp.
Koalor är nästan helt trädlevande. De bygger inte bon utan sover helt enkelt i en trädklyka eller på en gren. De använder sina kraftiga klor som grepp vid klättringen, som oftast är rätt långsam men kan vara snabb vid behov, och de hoppar självsäkert från ett träd till ett annat om de är på lagom avstånd. Längre avstånd färdas de på marken i en långsam men effektiv lunk. Vid hot kan koalor galoppera överraskande snabbt till nästa träd, och skutta upp till säker höjd. Därefter väntar de med tålamodet hos ett djur som regelmässigt sover sin största tid, tills inkräktaren går därifrån.
Honorna är enstöriga och håller sig inom ett visst hemområde som de sällan lämnar. I de bördigare områdena överlappar dessa, men där födan är knappare är de större och är mer exklusiva. Hanarna är inte territoriella, men tål inte varandras närvaro, speciellt inte under parningssäsongen: dominanta individer attackerar underlägsna, och de flesta vuxna hanar har ärr i ansiktet, öronen och underarmarna som resultat av detta. Det genomsnittliga reviret för honor är 1,2 hektar och för hannar 1,7 hektar.
FortplantningHonorna blir könsmogna vid två års ålder, och kan vid god hälsa föda en unge varje år i cirka 12 år. De är parningsberedd i ungefär 35 dagar och dräktigheten varar i 25 till 35 dagar. Tvillingar är mycket sällsynta. Vid födseln kravlar den mycket lilla ungen in i den nedåtriktade pungen på moderns mage (som kan stängas med en muskel) och fäster sig vid en av de två spenarna. Ungarna stannar gömda i pungen i cirka 6 månader och lämnar den helt efter 7 månader. De stannar med modern i ytterligare ett halvår, ridande på hennes rygg, och livnär sig på mjölk och blad tills avvänjningen är klar vid cirka 12 månaders ålder. Unga honor avlägsnar sig därefter vanligen till ett eget område i närheten, men unga hanar stannar ofta i moderns område tills de är 2 till 3 år gamla. Beteendet gäller inte alla individer, det finns även dokumentationer om unga honor som levde länge hos modern.
I naturen blir individerna upp till 10 år gamla (i enskilda fall upp till 12 år) men i fångenskap kan de nå 20 år.
Ses! :D
PS. Drar vinnaren i veckans blogg. http://fotbollssanna.blogg.se ! sista chansen att vara med nu :)
Tipsare: Zenia Http://Fotbollz.blogg.se
Tiger!
Tiger! :)| Tiger Status i världen: Starkt hotad[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Kattdjur Felidae |
| Släkte: | Panthera |
| Art: | Tiger P. tigris |
| Vetenskapligt namn | |
| §Panthera tigris Auktor: Linné, 1758 |
|
 Tigerns utbredningsområden 1900 (orange) och 1990 (rött)
|
|
| Underarter | |
|
Se text |
|
 |
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Tiger, Panthera tigris, är ett kattdjur som endast lever i Asien. Tigern är det största nu levande kattdjuret.
Namnet tiger kommer ifrån det grekiska ordet tigris som troligtvis står i sammanhang med det avestiska ordet för pil, tigri. Ordet syftar på djurets höga hastighet.
De flesta tigrar lever i fuktig tropisk och subtropisk lövskog, men finns även i tempererade löv- och barrskogar. I denna miljö utgör pälsens mönster bra kamouflage. Tigern är en god simmare och badar ofta. Den jagar ensam och äter främst medelstora djur ur familjerna svindjur och hjortdjur, men tigern är opportunistisk och äter det den kommer över, så dieten inkluderar även fisk, fåglar, insekter, amfibier, reptiler, gnagare, piggsvin och primater. Människan är den enda art som utgör något allvarligt hot mot tigern. Tjuvjakt och människans omvandling av miljön i de områden där den lever har tillsammans reducerat tigerpopulationerna kraftigt, så att den nu räknas som starkt hotad.
Kännetecken
Hannar väger vanligen 150-310 kg och honor 100-150 kg. Hannarna är 2,6-3,3 meter långa och honorna 2,3-2,9 meter.
Pälsens grundfärg varierar från gul till orangeröd, med vita områden på bröstet, nacken och insidan av benen. Ränderna varierar från svart till grått och brunt. De flesta tigrar har drygt 100 ränder. Varje individ har ett eget unikt mönster av ränder. Mönstret tycks ha betydelse för tigerns överlevnad genom att det gör att bytesdjuren har svårt att se den. Mönstret finns förutom i pälshåren också i själva huden. Vita tigrar är inte albinos vilket man kan konstatera eftersom de har blåa ögon.
Pälsen är hos de flesta underarterna kort men amurtigern har genom evolutionens drivkrafter anpassats till det kalla klimatet med en lång och tät päls. Kungstigerns hår är till exempel en centimeter långt medan amurtigerns hår når fem centimeter på djurets rygg och upp till tio centimeter på buken.[källa behövs] Tigerns klor kan vara upp till 10 centimeter långa. Bengalisk tiger har de längsta hörntänderna som kan ha en längd på 10 cm.
Levnadssätt
Tigrar lever ensamma och därför träffas honor och hanar bara under en kort tid i samband med parningen. De har revir som markeras längs gränsen med urin. Revirets storlek är avhängigt av kön och av tillgången till föda. I södra Asien har reviret en storlek av 30 till 50 km² men i nordligare områden kan territoriet vara 250 km² stort.[källa behövs] Honornas revir är oftast tydligt mindre an hanarnas. Varje individ försvarar sitt revir mot artfränder. Honor kan vara särskilt aggressiva när de har nyfödda ungar.
Efter dräktigheten som varar i 96 till 110 dagar föder honan vanligtvis två till tre ungar. I sällsynta fall kan honan föda så få som en eller så många som sju ungar. Ungarna stannar hos honan i cirka tre år och därför syns honor nästan alltid i sällskap av ungar. Efter denna tid eller lite senare är ungarna könsmogna. Medellivslängden ligger mellan 20 och 25 år.
Det finns bara ca 7 500 fritt levande tigrar kvar i världen. Runt 20 000 tigrar finns i djurparker.
Jaktmetod
Tigern smyger likt de övriga kattdjuren fram nära bytet och gör sedan ett snabbt utfall och använder då sin kroppstyngd och styrka till att knuffa bytet ur balans. De kan övermanna bytet från nästan vilket håll som helst, vanligtvis från ett bakhåll. De biter i halsen och kan ofta bita av ryggraden, luftstrupen eller en artär. Tigern kan även ta större djur som gauroxar, vilka kan väga upp till ett ton.
Underarter av tiger
Balinesisk tiger: P.t. balica, Utdöd. Den sista individen, en hona, sköts 27 september 1937.
- Bengalisk tiger, kungstiger eller indisk tiger: P.t. tigris, lever i Indien men finns också i Bangladesh, Nepal, Bhutan och västra Burma. Utrotningshotad. Finns även i vit variant, så kallad "vit tiger".
- Indokinesisk tiger: P.t. corbetti Svårt hotad finns mellan 700-1 300 individer kvar i världen.
- Javatiger P.t. sondaica, Utdöd. Den sista javatigern sågs 1976.
- Kaspisk tiger: P.t. virgata, utdöd. Dog ut omkring 1970 men det finns ibland obekräftade rapporter om nyare iakttagelser.
- Malayatiger: P.t jacksoni, en underart till sumatratigern som lever i Västmalaysia. Svårt hotad, finns ungefär 500 individer kvar.
- Sibirisk tiger eller amurtiger: P.t. altaica, lever i sydöstra Ryssland och är världens största kattdjur. Kan uppnå en längd på 3,3 meter och väga över 300 kg.
- Sumatratiger: P.t. sumatrae, lever på ön Sumatra i Indonesien. Svårt hotad - det finns 400-500 individer kvar.
- Sydkinesisk tiger: P.t. amoyensis, utdöd i det vilda, finns endast cirka 70 individer kvar i fångenskap.
Känguru!
Känguru! :)
 Känguru med unge
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Underklass: | Pungdjur Marsupialia |
| Ordning: | Fåframtandade pungdjur Diprotodontia |
| Familj: | Kängurudjur Macropodidae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Macropodidae Auktor: Gray, 1821 |
|
| Släkten och arter | |
|
Se text |
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Kängurudjur (Macropodidae) är en familj i ordningen fåframtandade pungdjur (Diprotodontia) som tillhör underklassen pungdjur. De räknas idag till de mest kända pungdjuren och är typiska för den australiska faunan men några arter förekommer även på Nya Guinea. För att skilja dem från familjen råttkänguruer kallas de även egentliga kängurudjur. Kängurudjur har oftast förlängda bakre extremiteter, är växtätare och är vanligen aktiva på natten eller skymningen. Till familjen räknas omkring 65 nu levande arter samt fyra utrotade arter.
Typiskt för alla arter är de stora bakre extremiteterna som är tydligt större än de främre. Bara i släktet trädkänguruer är benen lika långa. Dessa rör sig inte hoppande framåt utan har anpassat sig för livet i träden. Svansen är hos nästan alla kängurudjur lång, stark och huvudsakligen hårbeklädd. Ofta tjänstgör den som stöd. Vissa arter använder svansen som gripverktyg i träd. Hos släktet Onychogalea slutar den i en tagg av ett benliknande ämne. Arterna liknar varandra i kroppsbyggnaden men skiljer sig mycket i storlek och vikt. Medan den största arten, röd jättekänguru, når en höjd upp till 1,8 meter och en vikt upp till 90 kilogram har den minsta arten, västlig harvallaby (Lagorchestes hirsutus), bara en vikt mellan 0,8 och 1,8 kilogram samt en kroppslängd (utan svans) mellan 31 och 39 centimeter. Pälsens färg är ofta enhetligt grå- eller brunaktig. Det förekommer även arter med mönster, bland annat hos klippkänguruer.
De främre tassarna är små och har fem tår. De används som stöd eller för att hämta föda. Arternas bakre fötter är vanligen smala och långsträckta. Känguruer är hälgångare. De bakre fötterna saknar den första tån och den andra är sammanvuxen med den tredje. Det finns dock två naglar som används för pälsvårdnaden. Den fjärde tån är kraftigast och den femte mellanstor.
Huvudet och tänder
Huvudet är jämförelsevis litet med stora öron. De två undre framtänderna är liksom hos andra arter i samma ordning förlängda. Hörntänder saknas eller förekommer bara rudimentärt. Medan premolarerna är smala och vassa är molarerna breda. Tandformeln är I3/1 C0-1/0 P2/2 M4/4, alltså sammanlagt 32 till 34 tänder.
Kängurudjur livnär sig uteslutande av växter. Det finns arter som äter huvudsakligen gräs (till exempel röd och grå jättekänguru) och arter som är främst bladätare (till exempel trädkänguruer). Dessa familjemedlemmar skiljer sig därför mycket vad gäller kindtändernas konstruktion. I viss mån äter känguruer även andra växtdelar som frukter och knoppar. De intar samma ekologiska nisch som partåiga hovdjur på andra kontinenter. Deras mage och tarmsystem har på grund av konvergens utvecklat sig likadant. Mikroorganismer i känguruns mage underlättar nedbrytningen av födan och ibland idisslar kängurudjuren också. Därför har kängurudjur lätt att överleva i områden med mindre utbud på växter.
Orkar inte skriva mera. Är ganska trött just nu. :)
Men det var ju lite iallafall.
Denna gången hade jag frågat marcus i vår klass om ett vilt djur!! :D
Ses
Björnen! Olyckor..
Det är ovanligt att brunbjörnar dödar människor. I Norden finns bara en handfull kända dödsfall under en 100-årsperiod som följd av björnattacker. Cirka 1–2 olyckstillbud inträffar årligen i Sverige men dessa är sällan allvarliga.
- 1902 dödades en skidåkande jägare i Jämtland av en björn som blivit skadskjuten tidigare samma dag. Innan han anfölls hann han skadeskjuta den en andra gång.
- Den 17 juni 1998 förblödde en motionerande man i Ruokolax i Finland efter att en björnhona med unge attackerat honom.
- Den 17 oktober 2004 avled en 40-årig man i Nausta söder om Jokkmokk av en björn då han var ute på älgjakt. Eventuellt hade björnen varit skadeskjuten sedan tidigare, blivit väckt ur idet, eller blivit vådaskjuten som följd av dess skenmanöver.
- I oktober 2007 dödades en 50-årig man och hans hund utanför sin stuga i närheten av Valsjöbyn i Jämtland.
Under 2004 anfölls åtta bärplockare i Rumänien, varav två dog till följd av att björnen varit rabiessmittad. I Centraleuropa uppkommer också problem med björnmöten eftersom somliga björnar ibland gör räder in i städerna för att leta efter föda.
Vanligtvis blir man nafsad – riven eller biten – och ofta är björnen skadskjuten vid attacken. I andra fall kan man ha kommit i en zon mellan björnhona och björnunge, vilket gör honan aggressiv och försvarsinriktad.
Följande situationer anger Skandinaviska björnforskningsprojektet som speciellt farliga:
- Möte med en skadad björn
- Att hamna mellan en hona och hennes unge
- Möte med en björn som försvarar sitt byte
- Möte med en björn som just ska gå eller är i sitt ide
- Möte med en björn som provocerats av en hund vilket gjort den aggressiv.
Det bästa skyddet är att undvika dessa möten. Man kan även bära en bjällra för att varna björnen att man är i farten. Vid ögonkontakt med en björn kan man lugnt och försiktigt prata och gå därifrån. Man kan lämna exempelvis flugfiskespö för att avleda den. Men ta inte av ryggsäck eftersom den kan fungera som skydd mot bett. Om man springer iväg kan björnen istället få impulser att anfalla. Man ska inte heller skrika eller göra hotfulla rörelser mot björnar i Skandinavien. Ofta är den första attacken en skrämselattack eller skenmanöver och björnen stannar några meter framför inkräktaren. Björnen vill skrämma iväg inkräktare. Om björnen börjat anfalla ska man lägga sig ner på marken i fosterställning och sträcka armarna över huvudet för att skydda nacken mot bett.
Förfarandet för fennoskandiska brunbjörnar kan skilja sig mot andra björnar i olika delar i världen.
BrunBjörn! :)
Björn! :)Brunbjörn (Ursus arctos) är ett växt- och köttätande däggdjur som ingår i familjen björnar och som har ett stort utbredningsområde i holarktis. Grizzlybjörn, kodiakbjörn och den utdöda mexikanska brunbjörnen är alla underarter till brunbjörn.
| Brunbjörn Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
_running.jpg?uselang=sv) |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Björnar Ursidae |
| Släkte: | Ursus |
| Art: | Brunbjörn U. arctos |
| Vetenskapligt namn | |
| §Ursus arctos Auktor: Linné, 1758 |
|
| Underarter | |
|
Se text |
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Både kött och vegetarisk mat är björnens föda. Den äter vad den hittar och menyn består av växter, frukter, insekter, byten och kadaver. Svensk forskning har visat att bär utgör omkring 45 % av den sammanlagda födan på ett år. Den näst viktigaste födan är myror, motsvarande 20 %. Björnen äter även gräs, örter och kadaver. De är specialiserade på att slå älgkalvar. I Dalarna, ett av Sveriges björntätaste område med 20–25 björnar per 1 000 km2, dödas årligen omkring 25 % av älgkalvarna av björn. Men brunbjörnen kan även slå vuxna älgar. Under våren jagar den som mest och under hösten äter den mycket bär.
Det sammanlagda energiintaget under våren och sommaren är 17–33 MJ (4 000–8 000 kcal) per dag. Under hösten, före vintersömnen, är intaget cirka 84 MJ (20 000 kcal) per dag. Under sömnen så äter eller dricker björnen ingenting.
Björnens kranium visar att den är allätare. Den har långa hörntänder som används för att döda bytet. Den har även kindtänder med stora flata ytor som används för att mala sönder den vegetabiliska födan.
Vartannat år föder honan en till fyra ungar som väger mellan 400 gram till 2 kilogram vid födseln. Parningstiden ligger i maj/juni och embryot vilar en tid innan den egentliga dräktigheten på två månader börjar. Därför föds ungarna först i januari. Ungarna uppfostras helt av modern och lär sig att klättra upp i träd vid tecken på fara. Ungarna stannar hos modern 1,4–1,5 eller 2,4–2,5 år beroende på deras deras viktuppgång och ett andra år har en positiv effekt på vikten, speciellt om kullen består av en till två ungar.
Det är inte så mkt att läsa, det ser bara ut så för att texten blir på flera rader pga systematiken..
Jag frågade min bror simon om ett vilt djur och han sa björn.. :)
FlygEkorre!
FlygEkorre!| Flygekorre Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Gnagare Rodentia |
| Familj: | Sciuridae |
| Underfamilj: | Sciurinae |
| Tribus: | Flygekorrar |
| Släkte: | Pteromys |
| Art: | Flygekorre P. volans |
| Vetenskapligt namn | |
| §Pteromys volans Auktor: Linné, 1758 |
|
 |
|
Vinterfödan är framför allt hängen av al och björk, kvistar och kottar som samlats ihop i stora förråd. I övrigt under året förtär den gröna växtdelar, bär och nötter. Vissa källor rapporterar att den i undantagsfall tar fågelägg och -ungar, men senare forskning har inte kunnat bekräfta detta.
Flygekorren är skymnings- till nattaktiv. Den lever företrädelsevis i blandskog, speciellt äldre sådan, där den bor i hål i gamla träd. På grund av det moderna skogsbruket har flygekorren dragit sig mot mer bebyggda områden, där den bosätter sig i hus och fågelholkar. Den kan gå upp till 1 500 m i bergen.
Vid flykt mellan träden eller från toppen av ett träd till lägre belägna delar spänner flygekorren ut sitt hudveck och kastar sig ut i en styrd glidflykt. Denna kan uppgå till omkring 50 meter. Den är även en skicklig klättrare. På marken rör den sig emellertid långsamt, i korta hopp.
Den sover inte vintersömn, men kalla vinterdagar kan den sova i sitt bohål i flera dagar åt gången. Den täpper ofta igen ingången vid sådana tillfällen.
Flygekorren är silvergrå på ovansidan och nästan helt vit på undersidan. Längs sidorna, mellan fram- och bakbenen, har den ett hudveck för glidflykt. Ögonen är svarta och mycket stora. Kroppslängden uppgår till 13,5-20,5 cm förutom svansen som är 9-14 cm. Vikten är mellan 95-170 g.
Uppgifterna om fortplantningen är osäkra, men det förefaller som om flygekorren får en till två kullar per år, omkring maj och i juni till juli. Kullen består av 1-6 (vanligen 2-3) ungar. Dräktighetstiden är omkring 4 veckor. Ungarna dias upptill 70 dygn. När ungarna föds är de blinda och öppnar inte ögonen tidigare än ungefär 14 dagar efter födseln. De dias upptill 70 dygn. Livslängden i det vilda är normalt åtminstone 5 år.
Flygekorren finns från södra och västra Finland, i Baltikum och längs taigan via Mongoliet och norra Kina bort till Korea och norra Japan (Hokkaido).
Flygerkorren som sagt finns mycket nära oss. :)
Åsa ville ha denna :) hon tipsade..
Http://Blomqvistbloggen.blogg.se och även en till..
Imorgon blir det.. Björnen :) kolla då...
PS. Texten gick ej att ändra.. rubriken skulle BARA vara såhär.. ;)
Bilder! :) Från Idag! <33
Vickan <3
Roxy <3
Och till sist men inte minst Roxette&Mimmi <3Mimmi ser ut som en hamster hehe.. :)
Eller?? när hon gjorde sådär såg hon ut som en..Detta var dagens bilder, tog dom idag och några till som ni kan se på http://fotbollssanna.blogg.se
Kolla där! :D
RIP. MollyMadde!
Pingvin!
Pingvin!
Pingvinerna lever i vattnen runt Antarktis, dvs sydpolen.
| Pingviner | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Underklass: | Neognathae |
| Ordning: | Pingvinfåglar Speniformes Sharpe, 1891 |
| Familj: | Pingviner Spheniscidae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Spheniscidae Auktor: Bonaparte, 1831 |
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Pingvinfåglarna är samtliga anpassade till ett liv i havet. De är mycket skickliga simmare, och kan dyka i de värsta stormar. Benen används som roder. De brukar dyka i 6-12 km/h, fastän det förekommer att de uppnår en hastighet på 27 km/h. Små pingviner dyker inte så djupt, men kejsarpingvinen kan befinna sig under vattenytan i 18 minuter och komma ner på ett djup av 450 meter. På land har det ett mycket särpräglat rörelsemönster. De går vickande från ena sidan till den andra, och helt upprätt. När de färdas på land kan de även glida på magen, eller kravla sig fram med fenorna och fötterna.
De flesta arter lever på en diet av krill, små bläckfiskar och småfisk, vissa arter äter även skal- och blötdjur. De kan dricka saltvatten, då de har en körtel vid ögonen som filtrerar saltet från blodomloppet. Saltet lämnar kroppen genom näsan i en koncentrerad vätska.
En stor del av året går åt till fortplantning. De samlas årligen på samma häckningsplats för detta ändamål. Skarorna pingviner kan uppgå till flera tusental. Detta djur är ett av de få, där honorna slåss om hannarna, vilket är en följd av att det är färre hannar. De får vanligen ett ägg per år, men vissa arter får fler. Vissa arter gräver hålor för äggen, medan andra håller dem på fötterna gömda under späcket under hela ruvningen. Det förekommer att de stjäl varandras ägg, och när äggen är kläckta, att de även stjäl varandras ungar. Ungarna är ulliga och grå. Honor och hannar tar båda hand om ungarna. De matas med krävmjölk, och kan inte bege sig ut på egen fiskjakt förrän fjäderdräkten blivit ruggats till adult fjäderdräkt. De når könsmognad vid ungefär fyra års ålder. Pingviner är antingen evigt monogama, eller seriellt monogama och byter partner varje år efter att ungarna blivit stora.
Pingvinerna har få fiender bortsett från människan.
Fia Widman ville ha detta..
http://findusfriends.blogg.se
Blev lite mindre idag.
♥♥Giraff Inlägg!!!! :D ♥♥
-När en giraffunge föds är den ungefär 180 cm om jag kommer ihåg rätt. :) nice. (Y)
-Tips på presenter till mig! Allt som har med giraffer att göra.. mjukisdjur, aficher med mera ;)
Nu ska ni få det jag har på giraff och lite bilder.. :)
-Jag vill fara till Kolmården eller så och SE EN GIRAFF! det måste jag bara :P
Och så lite stickade, mjukisgiraffer ♥
En annan bild på allt detta. :)
Mina saker jag har hemma :)
Fick till Jul :) ♥ Av Mamma :P
Puss! ♥ Affichen jag fick av fia (söt e det) till jul fick jag sen. :P
Min matta :POch så har jag en giraff mjukis. ganska stor..
Som jag inte har på bild på denna datan. :P men den finns på min andra blogg. :)
så får väl ladda upp den där :P
Kram ♥
// Sanna♥
Prärievarg!
Prärievarg!
Prärievargen eller koyoten (Canis latrans) är en art i familjen hunddjur inom rovdjurens ordning och däggdjurens klass.
Djuret har en spetsig nos, en kort och stark hals samt relativt stora och breda öron. Pälsen är rik på hår med en färg som är ovan gulgrå och på halsens och svansens övre sida samt längs ryggen mörkare. Undersidan är ljusare. Kroppens längd uppgår till en meter och höjden över bogarna till 55 centimeter. Sen tillkommer en cirka 40 centimeter lång svans. Vikten ligger vid 20 kilogram.
| Prärievarg Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Hunddjur Canidae |
| Släkte: | Canis |
| Art: | Prärievarg C. latrans |
| Vetenskapligt namn | |
Arten är utbredd över Nordamerika, från Kanadas tempererade regioner söderut till Guatemala. Den förekommer både i prärien och i täta skogar. Lever också i öknen.
Prärievargen livnär sig huvudsakligen på möss och hardjur. Sällan tar den fåglar, ormar och as. Ibland kan det hända att en flock prärievargar dödar en sjuk eller svag hjort. I motsats till den vanliga vargen tar prärievargen även växtlig föda i mindre omfång. I närheten av människan letar den även i soptunnor efter något ätbart.
Denna art lever mest i grupper med två till sex individer som är släkt med varandra. Ibland ser man individer som jagar ensamma. Honan föder i genomsnitt sex ungar efter en dräktighet av ungefär sextio dagar.
Det förekommer ibland parningar mellan koyoter och tamhundar. På grund av att prärievargen är ett bytesdjur åt den vanliga vargen är inga parningar mellan dessa arter känd. Andra fiender i djurriket är puman och olika örnar.
Av indianerna hålls den tidvis i halvtamt tillstånd och användes till dragdjur.
Tipsare: Simone Hildén
Nu e jag hemma och dagens djur är Lunnefågel! :)
:)
LunneFågeln!
Lunnefågel (Fratercula arctica) är en fågel som tillhör familjen alkor. Den häckar i nordatlanten både på den europeiska och nordamerikanska sidan. Lunnefågeln är talrikast i Storbritannien och på Island med en världspopulation på mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par.
Innehåll |
Utseende och läte
Den adulta lunnefågeln är mellan 28 och 34 cm lång, med ett vingspann på 50–60 cm och en kompakt byggd kropp. Den är svartfärgad på ovansidan, vit på undersidan med ett brett svart band om halsen. Vingarna är svarta på ovansidan och grå på undersidan. Huvudets sidor och strupen är ljust askgrå och den har en mörkt blågrå triangelformad fläck över ögat som tillsammans med ett längre streck bakom ögat ger den en uppsyn som en ledset sminkad clown. Den har en mycket stor papegojliknande näbb med konvexa näbbfåror som sträcker sig bakåt och den är blå, gul och röd. I mungipan har den en rund gul fläck. Benen är orangea. Den vuxna fågeln är om vintern mörkt gråtonad i ansiktet och näbben är mörkare och mindre. Juvenilerna har en mycket smalare näbb som saknar fåror och ansiktet är mörkt grått och kan misstas för en alkekung (Alle alle) i vinterdräkt. Lätet är ett dovt, grymtande ”arr-uh” eller liknande och brukar höras från boplatsen.
Utbredning, taxonomi och biotop [redigera]
Lunnefågeln häckar i Nordsjön, norra delen av Atlanten och Norra ishavet till 80 grader nordlig bredd samt vid Europas, norra Asiens och Nordamerikas kuster. Den är en flyttfågel. Lunnefågeln är svårräknad och man uppskattar därför världspopulationen till mellan 3,8 och 8,2 miljoner häckande par varav 113 000 häckar kring Nordsjön. Lunnefågelns kärnförekomst finns på Island med 8–10 miljoner individer (bland annat på Vík, Norge 2,4 miljoner, Färöarna ca 1 miljon och Storbritannien också med ca 1 miljon individer. Mindre populationer finns på Björnön, Jan Mayen, Spetsbergen och Grönland. De största kolonierna finns på Island, Färöarna, Skottland och vid Lofoten i Norge.
Tidigare delade man in lunnefågel i tre underarter:
- Fratercula arctica naumanni – häckar i högarktiska områden i nordöstra Kanada, nordvästra och östra Grönland, Jan Mayen, Svalbard och norra Novaja Zemlja,
- Fratercula arctica arctica – häckar på sydöstra Baffinön och i Hudson Bay söderut till Maine, sydvästra och södra Grönland, Björnön, Island, norra och västra Norge, Kolahalvön och södra Novaja Zemlja, och
- Fratercula arctica grabae – häckar på Färöarna, i södra Norge, Storbritannien, Irland, Tyskland och nordvästra Frankrike.
Forskning har dock visat sig att denna indelning är godtycklig och att variationerna i vinglängd, näbblängd och näbbdjup har en kontinuerlig övergång mellan de olika populationerna, så kallad klinal variation. Man anser därför att lunnefågeln ska betraktas som en monotypisk art.
Lunnefågeln häckar kolonivis på gräsbevuxna branta sluttningar på öar och vid klippiga kuststräckor.
Beteende och häckning [redigera]
Lunnefåglar är skickliga simmare och dykare. De flyger oftast mycket lågt och snabbt över vågorna med surrande rörelser av de korta vingarna. De har sina bon i jordhålor i gångar och små hål i stenrösen intill kustklippor. När ungarna är uppfödda i augusti sker en för hela kolonin synkroniserad avfärd då föräldrarna tar sina ungar på en promenad ut ur bohålan och ner till vattnet för att före gryning ha simmat långt ut till havs. Denna avfärd sker vid olika tidpunkter beroende på vilken latitud kolonin ligger på; i norr sker det senare. Lunnefågeln återvänder till häckningsplatsen som tidigast två år senare men då bara för att studera de vuxna fåglarnas förehavande. De bildar par och häckar först efter fem år. Lunnefåglar kan bli gamla och man har hittat individer i Skottland som är äldre än 30 år.
Föda
Fågelns föda är små blötdjur och fiskar och ett normalt födointag för en adult fågel ligger på 100–130 gram.[8] Vid kolonierna livnär den sig främst på tobis (Ammodytes sp.) men även sill och skarpsill. Normalt fångas småfiskar som mäter mellan fem och tolv cm med en maximal höjd på 23 mm.[8]
Namn [redigera]
Lunnefågel kallas kort bara för Lunne och i äldre dagar för Grönländsk papegoja. Dess vetenskapliga namn Fratercula arctica, som den fick av Linné, betyder den lille brodern från Arktis och anspelar på dess likhet med en munk. Det är osäkert varför systematiker valde att benämna fågeln som munklik. Engelsmannen Bill Gotch anser det komma ifrån lunnefågelns beteende att lyfta en fot över den andra, som om den tänkte be en bön.
På andra nordiska språk heter arten lunde på norska och danska och på isländska lundi. På finska heter den lunni. Elof Hellquist hävdar i sitt verk Svensk etymologisk ordbok, att namnet är släkt med ett nyisländskt ord, lundir, vilket betyder ”vita strimmor i ansiktet”. Dock finns det många fler hypoteser om ordets ursprung.
Delfin!
Delfin!
- Om arten vanlig delfin, se Vanlig delfin. För fartygen, se HMS Delfin. För andra betydelser, se delfiner (olika betydelser).
| ?Delfiner | |
|---|---|
 Späckhuggare (Orcinus orca)
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Valar Cetacea |
| Underordning: | Tandvalar Odontoceti |
| Familj: | Delfiner Delphinidae |
| Vetenskapligt namn | |
| §Delphinidae Auktor: Gray, 1821 |
|
| Underfamiljer | |
|
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Delfiner (Delphinidae) är en familj av vattenlevande däggdjur som förekommer i alla havsområden på jorden.
Delfiner lever av animalisk föda, företrädesvis fiskar och bläckfiskar. De är sociala djur med tämligen hög intelligens. De är lekfulla och lätta att träna, varför de är mycket populära som showartister. Ett delfinarium är en arena just för sådana föreställningar.
Delfiner är ofta vänligt inställda till människor och det finns många berättelser om skeppsbrutna och skadade som fått hjälp av delfiner.
Delfiner är vanligtvis mellan en och fyra meter långa. Den största arten, späckhuggaren, når till och med en längd av åtta meter. På grund av sin kroppsform har de ett särskilt lågt strömningsmotstånd och kan nå höga hastigheter. I delfinernas huvud finns ett organ som möjliggör eko-lokalisering. Hos flera arter står bägge käkar framåt och bildar ett slags tryne. I munnen av flera arter finns särskilt många tänder.
Delfinerna har stor hjärna och en hjärnbark med komplex uppbyggnad, så att de av många zoologer räknas till de djur som har högst intelligens. Å andra sidan finns en teori som hävdar att delfinernas stora hjärna bara är en anpassning till livet i vatten med uppgiften att reglera kroppens temperatur. Basen för denna teori ligger i det stora antalet gliaceller i hjärnan och det jämförelsevis ringa antalet nervceller. Enligt allt som idag är känt om gliaceller deltar de inte i bearbetningen av information utan har bara biträdande funktioner för nervcellerna. Enligt teorin utgör de en värmeisolering för nervcellerna. Delfiner har god förmåga att lära sig rörelsemönster och att reagera på ljudsignaler. Deras uppfattningsförmåga angående abstrakta figurer som trekanter eller fyrkanter är dock lägre än hos duvor eller råttor.
Kroppsfärgen är vanligtvis sammansatt av svartaktiga eller vitaktiga element. Oftast är delfinernas undersida ljusare än ovansidan. Påfallande arter är till exempel strimmig delfin med inslag av blå och vanlig delfin med gula och bruna komponenter. De olika arterna skiljer sig från varandra även genom linjer och andra mönster.
Delfinernas hörsel och syn är mycket väl utvecklade. De har yttre öröppningar, men dessa fyller troligtvis ingen funktion. Ljud når örats inre över underkäken och mellanörat. De kan höra ljud upp till 220 kHz som ligger i ultraljudzonen. Ögonen är huvudsakligen anpassade för synen under vatten men även över vatten har de bra synförmåga. En särskild form av känselsinne är delfinernas eko-lokalisering med hjälp av ultraljud.
Andra kännetecken som skiljer delfiner från andra tandvalar är de hopvuxna första halskotorna, ett mindre antal revben, en delvis fusion av underkäkens bägge hälfter och mindre vassa tänder.
Delfiner avsöndrar varannan timme de yttre hudcellerna (peeling). På så sätt håller de det låga strömningsmotståndet upprätt.
Delfiner jagar sina byten aktivt. De hittar rovet genom eko-lokalisering. Vanligtvis har delfiner likformiga tänder som liknar koner. Dessa tjänar bara till att hålla fast fångna fiskar eller bläckfiskar. Byten slukas nästan alltid hela. Tändernas antal beror oftast på arternas grundföda. Arter som jagar fisk har vanligtvis många tänder, medan de arter som äter bläckfiskar har färre. Vissa delfiner fångar ibland kräftdjur. Som enda art i delfin-familjen livnär sig späckhuggaren av andra djur. Den äter även sälar samt andra delfin- eller valarter. När delfiner jagar samarbetar de. Så simmar en flock delfiner kring ett fiskstim eller driver stimmet mot stranden.
När delfiner diar använder de samma teknik som andra valar. Honan sprutar den fettrika mjölken i ungdjurets mun, eftersom ungdjuret saknar läppar för att suga.
Levnadssätt
Delfiner når höga hastigheter när de simmar, ibland upp till 55 km/h. Ofta hoppar de ur vattnet för att göra akrobatiska rörelser. Dessa hopp tolkas som lek. Å andra sidan är delfiner genom dessa språng snabbare än i vattnet. De hittar på så sätt även möjliga platser med föda då de orienterar sig efter ansamlingar av måsar. De har förmåga att dyka 15 minuter till ett djup av 300 meter under vattenytan, men vanligtvis dyker de bara några minuter. Delfiner är även kända för att de simmar i närheten av fartyg för att "rida" på vågen.
Dessa djur har ett socialt beteende och lever i grupper. Vid platser med stor tillgång till föda samlas ibland upp till 1000 individer. För att kommunicera använder de olika ljud eller håller kroppskontakt med varandra. Sammansättningen av en grupp är inte förbestämd. Trots allt förekommer starka anknytningar mellan de olika individerna som visar sig i vården för sårade eller sjuka djur. Om deras flock blir attackerad bildar de friska vuxna delfinerna en ring runt de små delfinerna, de sårade och de gamla, som skulle bli ett lätt byte för en hungrig jägare. På så sätt kommer inte de anfallande djuret åt dem.
När delfiner sover bibehåller de alltid en halva av hjärnan vaken, på så sätt upphör aldrig andningen. De håller även ett öga öppet som skydd mot möjliga angrepp av fiender. När delfiner sover är de inte lika rörliga som när de är vakna.
Liksom alla valar föder delfiner bara ett ungdjur åt gången. Dräktigheten varar vanligtvis i ett år men det finns skillnader mellan de olika arterna. Ungarna börjar några månader efter födelsen att äta fast föda och stannar i allmänhet i sex år hos modern.
Enligt de nyaste forskningarna av ett brittiskt-tyskt team har flasknosdelfinen ett särskilt system av visselljud för att identifiera enskilda individer. På så sätt kan de anropa en individ inom en grupp. Dessa visselljud särskiljs inte efter ljudets frekvens utan efter ljudföljden, liksom ett namn hos människor.
Det blev ganska mkt denna gången! :)
Imorgon är dagens djur Lunnefågel, missa inte det!
Nej men vänta!!
Jag far till Sverige imorgon..
Men vi får se om jag hinner blogga, troligtvis inte.. ;)
Men hejdå! :)
